Myndigheterna om patientinformation

Enligt patientlagen ska patienten få information om sin vård och behandling som hen förstår. Men hur ska den här informationen egentligen se ut? Ska den vara muntlig eller skriftlig? På vilka språk ska informationen vara? Det står inte i lagen.

 Vi frågade Socialstyrelsen och IVO om hur de ser på saken.

Enligt patientlagen

I patientlagen står att patienten ska få information om sitt tillstånd, sin vård och vilka behandlingsmöjligheter som finns, kostnader och möjligheter till hjälp och stöd från samhället. Det står också att informationen ska anpassas efter patientens individuella förutsättningar. Vidare står att den som lämnar informationen ”så långt som möjligt” ska försäkra sig om att patienten har förstått informationen och betydelsen av den.

Patientlagen instiftades 2014 och innebär bland annat att den dåvarande informationsplikten gentemot patienten utvidgades och förtydligades. Men när man läser patientlagen är den – likt de flesta andra lagar – generell och lämnar öppet både för tolkning och frågor.

Enligt Socialstyrelsen

Så vad innebär då det här rent praktiskt och hur ska den här informationen ges? När vi pratar med Socialstyrelsen medger de att det finns ”luft” i lagen och att den inte är mer specifik än så här. Socialstyrelsen är inte tillsynsmyndighet och så länge de inte har fått något regeringsuppdrag att utreda detta vidare, så kan de inte heller uttala sig mer specifikt än att hänvisa till vad lagen säger. Socialstyrelsen hänvisar till IVO (Inspektionen för vård och omsorg) som har tillsynsansvar för hälso- och sjukvården.

Enligt IVO

IVO i sin tur menar att det är vårdgivarens ansvar att nå ut till patienterna med information. De menar vidare att informationen ska vara lättillgänglig och lättförståelig och att det även gäller icke svenskfödda personer. Men hur detta ska sa se ut kan de inte yttra sig om. De håller med om att både muntlig och skriftlig information är det bästa, men säger att det inte är något krav från IVOs sida. När IVO gör sina inspektioner frågar de alltid om patienten har fått information.

När det gäller information på andra språk än svenska menar IVO att tolk är ett bra sätt. De tar inte ställning till om skriftlig information behöver översättas och till vilka olika språk i så fall.

Kontentan

Så vad är då kontentan av detta? Jo att vårdgivaren (det vill säga verksamhetschefen) ansvarar för att det finns rutiner och lokala instruktioner som både möjliggör och säkerställer att patienten får adekvat information enligt vad som föreskrivs. Det gäller även utrikesfödda personer som inte förstår svenska. Men hur detta görs är upp till vårdgivaren att lösa, där tar varken Socialstyrelsen eller IVO ställning.

I kommande inspirationsbrev kommer vi fördjupa oss lite mer i de obesvarade frågorna ovan, det vill säga:

• hur kan informationen presenteras för att vara till mest nytta för patienten? (Se artikeln "Skrivtips#1 för bättre patientinformation".)
  
• hur vet du att patienten verkligen har förstått?
• vilka språk är lämpliga att översätta till?
• vad innebär egentligen lättläst svenska?